jaaa, vissa flyr ju från problem på de sjukaste sätt!
själv tar jag säfflebussen till oslo
men det är i alla fall av en anledning.
känns ändå skönt att fälla av sig det gamla skinnet,
så att säga,
lämna det ruttna, döda, bakom sig.

nu ska jag sova
och imorgon ska jag göra en massa ärenden
och sen är det silverfang med anki och petra och chips
skönt att man kan lita på vissa i alla fall

jag antar att det hör livet till
att bli lämnad bakom
bli misstrodd
baktalad
och övergiven

och det kan man väl leva med
jag har varit med om det förr.

men det är fan inte kul två gånger på tre dagar
och det är inte kul när det är en av ens tre stöttepelare
som går.

jag antar att mitt största fel är rädsla och naivitet
rädsla för att gå först
och naiviteten att tro att allt är bra
alltid
och att ta tillbaka någon när personen så uppenbarligen
hatat en en längre tid.

men det är väl bara att acceptera att vissa är falska
och inte visar sina tankar och känslor
och gå vidare

Morality would frown upon
Decency look down upon
The scapegoat fate's made of me
But I promise now, my judge and jurors
My intentions couldn't have been purer

den senaste tiden har minst sagt varit förvirrande..
och när jag säger ’senaste tiden’ så menar jag inte de senaste dagarna, eller veckorna, utan snarare de senaste typ, sex månaderna..

en massa har hänt, olika situationer har gång på gång på gång gjort att mitt liv tagit vändningar som jag inte räknat med, som har förändrat allt! Senast var det balen och studenten, som både var otroligt roliga, men även melankoliska och anti-klimax fyllda.

På senaste har jag också kännt att fler och fler av mina vänner med flit glider ifrån mig, puttar ut mig ur gemenskapen för att skapa egna gemenskaper. Detta gäller framförallt mina äldsta vänner, de vänner som jag absolut inte, inte under några omständigheter klarar mig utan. detta gör att jag frenetiskt kämpar för att hålla mig kvar i gemenskapen, men det känns som att det misstolkas, tas som klängigt och att jag därför puttas ut ännu mer.

Vad gör man?

jag har alltid varit en sån person som sätter kärlek (i alla dess former) högst. Vänskap och samhörighet är det som betyder mest för mig, utan det, så klarar jag mig inte. jag vet inte om detta misstolkas, men vad gör jag då? ska jag strunta i det behov som skriker starkast i min kropp och låta mina relationer rinna ut i sanden, eller ska jag kämpa för dem och kanske bli lämnad ensam?

ambivalensen tar livet av mig!!