den senaste tiden har minst sagt varit förvirrande..
och när jag säger ’senaste tiden’ så menar jag inte de senaste dagarna, eller veckorna, utan snarare de senaste typ, sex månaderna..

en massa har hänt, olika situationer har gång på gång på gång gjort att mitt liv tagit vändningar som jag inte räknat med, som har förändrat allt! Senast var det balen och studenten, som både var otroligt roliga, men även melankoliska och anti-klimax fyllda.

På senaste har jag också kännt att fler och fler av mina vänner med flit glider ifrån mig, puttar ut mig ur gemenskapen för att skapa egna gemenskaper. Detta gäller framförallt mina äldsta vänner, de vänner som jag absolut inte, inte under några omständigheter klarar mig utan. detta gör att jag frenetiskt kämpar för att hålla mig kvar i gemenskapen, men det känns som att det misstolkas, tas som klängigt och att jag därför puttas ut ännu mer.

Vad gör man?

jag har alltid varit en sån person som sätter kärlek (i alla dess former) högst. Vänskap och samhörighet är det som betyder mest för mig, utan det, så klarar jag mig inte. jag vet inte om detta misstolkas, men vad gör jag då? ska jag strunta i det behov som skriker starkast i min kropp och låta mina relationer rinna ut i sanden, eller ska jag kämpa för dem och kanske bli lämnad ensam?

ambivalensen tar livet av mig!!