well behaved women rarely make history

Häromdagen började jag mitt i tentaskrivandet tänka på alter och ego. Hur man kan ha en bild av sig själv medans andra ser en på ett, ibland rakt motsatt, sätt.

På nyårsafton följde jag nämligen med en av mina bästa vänner till hennes barndomsväns pojkvän på superfin middag. Lite längre in på kvällen då vi ätit våra sex rätter och folk inte längre brydde sig så mycket om bordsplaseringen hamnade jag på andra sidan bordet bredvid min kompis och en annan tjej.
Den andra tjejen började ganska snabbt intressera sig för mina dreads, vilket oftast händer. Det som dock inte brukar hända är att tjejen sedan börjar ösa beröm över mig.
Jag är väl medveten om att detta med allra största sannolikhet var väldigt mycket beroende på mängden alkohol som konsumerades den kvällen, så höga tankar har jag inte om mig själv.
Men det var en sak som fastnade. Tjejen sa nämligen att hon hade tittat på mig då och då under kvällens gång och lagt märke till att jag hade suttit där på andra kanten av bordet och varit väldigt lugn och tyst, och att hon var väldigt imponerad av att jag verkade så lugn och stabil.
Det är här alter och ego kommer in.
Det är nämligen inte första gången som någon säger till mig att jag verkar så himla stark och självsäker, att jag klarar dom värsta saker och inte verkar må särskilt dåligt någonsin.
Min uppfattning om mig själv är vitt skiljd från denna mina vänners och familjemedlemars idé om mig. Själv känner jag nämligen för det mesta att jag håller på och brista, att jag har en sekund kvar i mig. Visst, jag har varit med om en del grejer av varierande jobbighetsgrad, och ja, jag lever, men jag tror att jag alltid ger sken av att må ganska mycket bättre än vad jag gör, jag hatar att visa mig svag för andra. Någonstans långt inne tänker jag nog att jag har gjort så himla mycket dåligt i mitt liv och misslyckats med en massa, att jag måste göra folk stolta genom att vara stark. Så därför visar jag inget, jag visar mig stark.