jag orkar fan inte! jag vill bara bort. Nu tack!

det känns precis som våren/sommaren -06.
jag hade hoppats på att jag inte skulle behöva känna såhär igen,
som att jag alltid är ensam, även när jag är med folk.
Som att jag inte kan prata med någon
om hur jag känner och tänker.

Hur fan kan man känna sig såhär tom, misslyckad och olycklig?
ingenting får mig på bra humör, inte ens bra musik.
allting är bara jobbigt och fel och konstigt,
och jag vill bort, eller tillbaka i tiden.

Och det blir ju fan inte lättare av att min hjärna plågar mig
och skapar de underbaraste drömmar om dig.
sådana drömmar har jag haft varenda natt i en och en halv vecka nu..
Som att jag behöver påminnas liksom.. Räcker det inte med
att jag tänker på dig och drömmer mig tillbaka
varje vaken sekund? Måste du fylla mina drömmar också?

Och snart är det den tolfte februari.
12/8 - 12/2
helvetes jävla ironiska ångest,
du förstör allas liv!

†
please just let me rest!