Palla.

Jag är i oslo, och livet är faktiskt underbart, bättre än på länge, jag har lyckats göra det jag aldrig trodde att jag skulle lyckas med. Jag har kommit undan! Men ändå inte. Trots att jag är på en plats där solen lyser konstant, från klockan sju på morgonen till sena kvällen, och det är varmt och skönt, så lider jag.

Jag pallar inte behöva tänka på allt som hänt, all drama.

Varför kan det inte bara stanna i det förflutna, och lämna mig ifred?

Varför kunde jag inte få behålla det som var viktigt för mig?

Är jag så sjuk att människor inte står ut med mig, eller har dom missuppfattat mig,

som jag hela tiden tänkt?

Varför var polisen tvungen att ringa min familj, som gav henne mitt norska nummer,

för att ha ett polisförhör om allt med lykkes bror?

Varför är jag tvungen att läsa min föredetta klippas blogg, och kommentera?

Är jag dum i huvudet?

Nej, det är bara så enkelt att jag inte utan vidare kan stänga av mina känslor.

Älskar jag någon, så gör jag det, och fortsätter göra det,

även om personen i fråga bestämt sig för att jag är en psykiskt sjuk stalker och tjuv..

Tyvärr, men jag kan inte sluta bry mig om dig,

du har varit min anledning att fortsätta leva alldeles för länge för att jag bara ska stänga av,

och inte bry mig om vad som händer i ditt liv.

kan det inte bara släppa?

kan jag inte bara få amnesi?

det hade varit skönt, så skönt,

att bara slippa..